I Brunnsvikens vattenbryn simmar kricka, vigg och brunand. De kommer att simma där om tusen år också, tänker Elsa. Hon säger att när faderns aska nu läggs i jorden bredvid Sveas, som lades bredvid Gunnars, som lades bredvid Gunnars bröder och mor, då är han den siste av dem som kommer att ligga under en gravsten. De stannar och ser ut över vattnet. Hon säger att fadern nog tyckte om tanken på den där stenen, det solida i den. Så nära materien var han att den liksom lösgjorde sig ur det materiella och blev till idé.
Dottern är Lena Anderssons uppföljare till den hyllade romanen Sveas son. Nu möter vi folkhemmets barnbarn. Inte minst får vi följa Ragnars dotter Elsa på hennes väg ut i livet, från barnets undran inför världen till den unga kvinnans konfrontation med tidens nya idéer och tänkesätt. Alltmedan folkhemmet, såsom hennes far såg det, sakta löses upp och dess syn på människan, samhället och tillvaron på alla sätt utmanas.
Lena Andersson (f 1970) är skribent och författare. Romanen Egenmäktigt förfarande (2013) erhöll Augustpriset och SvD:s litteraturpris och blev också Lena Anderssons stora genombrott bland läsarna. Dottern en berättelse om folkhemmets upplösning är hennes åttonde roman och en fortsättning på Sveas son en berättelse om folkhemmet (2018).
Sagt om boken:
”Lena Anderssons romaner kommer att bli klassiker.”, Expressen
Berättelsen tar sin början vid resternas, makaronernas (obs! utan stuvning) och musikskolans intågande – och kanske också dess århundrade – i hemmet. Detta till devisen ”du är inte ensam i världen, du är bland människor” som ljuder ikapp till parollen av ”det man företagit sig att göra – gör man”.
Den nya tiden nalkas och Elsa växer upp som ett folkhemmets barnbarn. Läsaren får genom henne följa folkhemmet från vaggan till graven.
Hennes karaktär och ständiga (för)undran får mig att småle, särskilt hennes underfundighet. Hon är ”uppstudsig mot uppstudsigheten och uppriktig mot uppriktigheten.”
Elsa blir för mig en symbol för den nya tidens människa, och blir läsarens ögon i mötet med den nya tiden med folkhemstanken i ryggraden.
Jag fastnar särskilt vid den balans som författaren gett liv hos Elsa mellan att vara engagerad och samhällskritisk. Detta utan uns av förakt eller missmod, snarare med en tro på människan, ordet och vad ett samhälle kan åstadkomma.
Det sprakar i mina tankar likt i en myrstack. Vill ta in allt, begrunda och landa. Samtidigt njuta av ordflödet och den vilsamma melodin. Vill beundra varje exakthet i meningarna och häpna över det fullständiga. Helst samtidigt.
Lena Andersson är för mig en Mozart bland författare, hon fullkomligt dansar med orden.
För likaväl som min musiksjäl njuter av tonerna till Mozart njuter min läsande själ – och mitt språkliga intellekt – av denna bok. Med retorisk skicklighet skriver hon om det praktiska i samhället och omvärlden, allt mot en spegel av rådande tidens teori och tanke.
Läsaren känner igen författarens språk och skärpa i det som skrivs. Varje mening är ämnad för sin plats.
Allt som flödar från Lena Anderssons penna är guld. Och detta är inget undantag. En rikedom för varje läsare som berikar med ord, bildning och författarkonst. En fröjd för varje läsare som – likt jag själv – mäter rikedom både inom och bortom ord. Lena Andersson har gjort det förr och åter här. En hyllning till språket, människan, berättandet. Jag bockar och niger åt succén som är ett glänsande faktum. Hatten av och ett fyrfaldigt hurra!
/ #carolinesbokhylla (Caroline Nilsson)
