Tiden går aldrig bakåt.
Detta är en verklighetens roman som på ljuvligt – subtilt – sätt angränsar till fiktion. Här finns värme, mörker, ljus, eftertänksamhet och skav. Alltihop, och underbar på en och samma gång. Det är du som läsare som själv får avgöra var gränsen går.
Boken börjar när Tomas sitter på ett tåg mitt i Sverige och en snöstorm bryter ut som stoppar all trafik. På tåget möter han sin stora ungdomskärlek, Livli, och plötsligt kommer allt tillbaka till honom. Läsaren får följa hur det som en gång fanns mellan dem påverkar deras möte i nutid, hur de båda tampas med sina egna erfarenheter och hur deras öden blir sammanflätade.
Berättelsen är tankfull utan att kännas varken dyster eller tung. Den strör hopp på läsarens kvarn och målar upp betydelsen av våra val. Att de val vi väljer som unga påverkar oss idag, att vi som väljande varelser också mitt i livet står inför val. Val som kommer påverka oss längre fram.
Det finns en skavande insikt skildrad i boken att det man en gång hoppats på skiljer sig från vad som slutligen blev. Om att tiden aldrig går bakåt. Det gäller oss alla, våra minnen och förhoppningar. Ibland tar livet en annan väg än vi tänkte, och i det glappet uppstår ett slags helvetesgap om vi inte väljer att skarva – laga efter läge – det som skaver.
Här är en författare som känner sin penna. Hela boken bär – förutom ett fantastiskt, nästintill porlande, språk man längtar tillbaka till efteråt – en spröd och ödmjukt betraktande blick på människan som en väljande och utvecklande varelse. Språket har också ett vemod som både baddar och river minnenas sår.
Denna bok drabbade mig. Punkterad i själen. Ryckte tag i mig under varenda millisekund. Känner mig stum till ord och samtidigt fylld av tankar och känslor. Och alldeles, alldeles betagen.
”Ibland måste en människa göra något som hon vet att hon kommer att ångra, bara för att hon vet att om hon inte gör det kommer hon att undra hela livet över vad som annars hade hänt.”
Och ungefär där är jag när jag tar min punkterade (läs)själ, min urholkade och på samma gång uppfyllda tankevrå och går vidare i livet. Och till dig Erba, tack för en fantastisk bok!
Tiden går aldrig bakåt, men denna bok får i vart fall tiden att stå stilla.
Caroline Nilsson
