Recension av Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, Förlaget Fri tanke, 2020
Om du någon gång vistats inom universitetsvärlden, eller fortfarande gör det, så rekommenderar jag denna bok till läsning. Boken innehåller en bred och djupgående genomgång av jämställdhetspolitiken och effekten som ges på forskning och undervisning som bedrivs. Författarna, journalisten och ledarskribenten Ivar Arpi har som författarkompanjon denna gång Anna-Karin Wyndhamn, genusforskare. Hon beskriver historien och aktuell situation genom sina inifrån kommande erfarenheter. Hon är kvinna och har bland annat arbetat på Nationella sekretariatet för genusforskning. Det ger en viss stabilitet åt analysen av akademin att författarna är två och att de närmar sig från olika håll.
Inledningsvis skrev jag en rekommendation till akademiskt verksamma att läsa boken. Den ger perspektiv och befogad kritik av något som blivit till en doktrin. Men författarna vill inte begränsa läsarskaran till universitetsvärldens folk, utan vänder sig till politiker och alla samhällsintresserade. Boken är lätt att ta sig igenom. Och det är politiska beslut, ända upp på regeringsnivå, som ligger bakom utvecklingen, där ursprungliga tankar om ökad jämställdhet mellan män och kvinnor, delvis spårat ur och blivit auktoritära.
Genusdoktrinen är lättskriven och man får lära sig många nya ord på vägen. För egen del får jag lära mig mer om könsidentitet. Att jag är heterosexuell kvinna visste jag sen tidigare, men att jag dessutom är heterosocial blev en nyhet. Sen vill jag tillägga en framtidsvision, som lanseras av några och som förklaras och kritiskt granskas av författarna, nämligen visionen om det könlösa samhället. Det är ingen trevlig läsning, utan en varningsflagg kring det förvirrade.
Sundsvall den 14 juli 2020
Ingalill Eriksson
