Bakvatten är berättelsen om de människoöden som knyts ihop av pojken Nilas försvinnande i Västerbottens inland i mitten av sextiotalet, om före och efter.
Alla tror att Nilas har drunknat, att han har försvunnit i Vindelälvens vatten. Men Nilas ligger gömd under mossan med isblommor på kinderna, bredvid sugande myrmarker och ilande små skogsbäckar, på platsen där Hebbe dog. Det ska dröja många decennier innan vårfloden avslöjar vad som egentligen hände.
Bakvatten handlar om Assars förbjudna kärlek till Margareta, om Håkan som vill ha en pappa men som får en lillebror, och om Håkans sambo Petra som många år senare inte står ut längre utan vill att han berättar sanningen.
Det är en roman om ensamhet, längtan, byskvaller och hur långt samvetet kan sträcka sig.
Maria Broberg (född 1977) är uppvuxen i Piteå och är sedan ett tiotal år bosatt i Nedre Saxnäs – platsen som inspirerat henne till att skriva Bakvatten. Maria Broberg har tidigare varit bosatt i Umeå och Stockholm och är utbildad kulturjournalist. Hon är idag verksam som kommunikatör, skribent och kommunpolitiker med hjärtat i glesbygds- och demokratifrågor.
Sagt om boken
”Västerbotten har fått ännu en stjärna på sin författarhimmel. Detta är vårens debut – vad ni än gör så missa den inte.”
/Stina Jackson(författare till prisbelönade Silvervägen och Ödesmark)
Anders Kapp har läst boken med fröjd: ”Pojken Nilas försvinner på 60-talet, sannolikt drunknad i Vindelälven men ingen vet, kroppen hittas inte. Det är den centrala händelsen i Maria Brobergs debut Bakvatten. Det här är en fantastisk släktkrönika i västerbottnisk glesbygd där vi från 40-talet följer allt det som leder fram till denna händelse och vidare genom konsekvenserna i 40 år till. ”Mogen debut” är ett uttryck som ofta används, jag har säkert skrivit det många gånger, men här blir det en rätt löjlig underdrift. Hon är en fröjd att läsa; med en bas i den västerbottniska berättartraditionen har hon en alldeles egen röst, ett tonfall som ger liv åt dessa människors öden genom kärlek, sorg, skuld, ensamhet och mycket mer i en suggestiv glesbygdsmiljö.”
Läs hela Anders Kapps recension här.
